gizmolinas

Några dagar efter att den här bilden togs föddes Johanna. Jag gick upp ca 22kg när jag var gravid och jag hade så mycket vatten i fötterna på slutet att det var crazy.. Måste visa bild på det en dag ;-)  Idag är Johanna 15 månader och jag har fortfarande kvar att gå ner 4 kg så vissa ting tar tid...! :-)

För en stund sedan lovade jag att berätta för er om hur "det här med barn" varit för mig i mitt liv och nu känner jag plötsligt att tiden är inne för att skriva det inlägget! Så kan jag stryka det på min "att göra" lista ;-) för vet ni...
 
...jag kom precis på att imorgon är det fredag, sen kommer lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, sen reser vi till Stockholm torsdag och blir där till lördag, kommer hem söndag och är hemma måndag, tisdag, onsdag och sen RESER VI! Hjäääälp! Jag har verkligen sååå mycket att göra fram till dess så nu gäller det att "ligga i" dagarna jag har framför mig och inte "kasta bort tid"...  !

Men okej, nu kör vi... här får ni min story om "det här med barn":

Jag har aldrig i hela mitt liv längtat efter barn. Och det innebär att jag aldrig hållit i andras barn för det har inte intresserat mig, jag har tittat ner i vagnen då någon stolt visat upp sin baby också har jag tänkt "jaha?!" och that´s it. Jag har aldrig stått och sagt "ååååååå vilken söööt liten bäbis! Kan jag få hålla? osv osv osv". Tvärtom ! - jag har tittat och tänkt att nu räcker det, nu kan vi göra något annat! :-)

Min mamma var såå förtvilad en period i mitt liv och frågade om jag verkligen var allvarlig?  menade jag på riktigt äkta allvar att jag inte önskar egna barn? Och min pappa har längtat sååå efter barnbarn hur länge som helst.. Men de fick alltid samma svar av mig: "jag är inte intresserad av barn." punkt.

Jag har känt att det är SÅ mycket annat jag vill göra i mitt liv som ett barn kan begränsa. Jag ville jobba, göra karriär, starta eget företag osv och ingenstans i allt jag önskade att göra kunde jag se ett barn vid min sida. Istället tänkte jag att om jag någongång kommer på att jag trots allt önskar barn så kan jag adoptera för jag tänker INTE gå runt med stor mage och må illa och sedan klämma ut en baby mellan benen! No way! ;-)

Så gick tiden och jag jobbbade, festade och gjorde allt kul jag kunde tänka mig. Jag passerade den magiska "skaffabarngränsen"  = 30 år och jag gifte mig och hela tiden denna fråga: "Men ska inte du skaffa barn??".

Varför är det egentligen så? Att alla förväntar sig att man ska skaffa barn vid en viss ålder? när man gift sig? när man träffat kärleken? Egentligen är det ganska tokigt för det är ju verkligen ingen självklarhet att man ens kan få barn. Det att kunna få barn är en fantastisk gåva och ett mirakel, så att "andra" går runt och förväntar sig att det bara ska hända som genom att man "trycker på en knapp", de borde tänka sig om för 1. alla kan inte få barn 2. alla vill inte ha barn.

Men det senare är självklart mer ovanligt och jag vet att jag haft en ovanlig syn på det med barn eftersom jag som sagt aldrig velat ha barn, inte ens ibland, inte ens så där att jag ibland tänkt: "men Ååå vad mysigt det vore med en baby trots allt..."  Och kanske har det att göra med att jag sedan jag var 14 år mest bara haft killkompisar? Så jag har inte haft något naturligt baby-snack. Eller så är det helt enkelt bara sån jag är. Och till saken hör att jag i många år haft 2 vänner som är äldre än mig som båda, oberoende av varandra, valt att inte skaffa barn i sitt liv så det har varit SÅ naturligt för mig att ha vänner runt 40 som inte har barn men som lever fantastiskt lyckliga & spännande liv ändå!

Okej tänker ni nu... bla bla bla.. jag har ju faktiskt barn nu!?

Ja, livet är fantastiskt för allt kan hända! ;-)

När jag mötte JIG så händer följande: På vår 2:a dejt frågar han mig om jag önskar barn i mitt liv? Och frågan är självklart helt naturlig med tanke på att både han och jag då var 35 år och om man önskar barn i sitt liv så är det så klart tid att börja fundera på det då. När han frågade så berättade jag min syn på barn (dvs nej, inte intresserad.) men - så sa jag att jag vill "leva vidare", jag vill att någon ska bära min historia då jag inte finns mer och jag vill ha en stor familj att fira jul med då jag blir gammal så ja, jag vill gärna ha barn om jag har förmånen att kunna få barn så svaret blev - trots allt - ja, jag önskar barn.

Sen gick det inte så länge så kommer vi fram till att jag skulle sluta med mina p-piller för vi hade ju ingen aning om hur länge det skulle ta för oss att få barn? Än mindre visste vi om vi överhuvudtaget kunde få barn? Så sagt och gjort. Jag slutade med mina piller någongång i september/oktober ( vi möttes i juli ) för då hade jag precis fyllt 35 och kände att om det tar ett par år att bli gravid så är jag 37 och ja, tiden går....

Eftersom jag var sååå cool på hela grejen och tänkte att om jag inte kan få barn så är det verkligen ingen "big deal" för jag hade ju inte längtat efter barn en enda dag i mitt liv så tänkte jag inte så mycket på tiden som gick. Det här var dessutom i en period då jag hade super hektiskt i min butik (som vanligt på hösten!)  så jag jobbade som vanligt "24hours" och tänkte inte mer på det.

Sen fick jag min mens lite försenat vilket var helt naturligt eftersom jag slutat med mina piller så jag hann aldrig tänka att jag kanske var gravid. Sen gick tiden igen och jag jobbade på för fullt mitt i julhandeln i butiken.

Så är jag på shopping med min kära vän Petter nere på Aker Brygge och en sak kan jag lova - inga kan shoppa som mig och Petter ;-) Vi går helt crazy och kommer alltid hem med de finaste sakerna! Men den här gången hände något märligt....! Jag blev T R Ö T T av att shoppa...???!! alltså det blir jag ALDRIG, tvärt om , jag brukar piggna till av det!

Men jag blev så trött att jag tänkte att det är nåt som inte stämmer? AnnaStina trött av att shoppa? Hmm... ;-)

Så jag åkte hem och tog en test då JIG snackade i telefon för jag tänkte att detta måste kollas upp för om jag inte är gravid så måste jag vara sjuk? ;-) Och mycket riktigt vips! så var det en så tydlig "gravid" markering på stickan att det inte fanns några tvivel.

Och då fick jag så klart en chock! Oh my god! Jag är gravid! Jag ska ha baby! Jag minns det som igår att jag satte mig på sängen och tog upp Gucci och viskade det i hans öra också grät jag lite också för jag blev så himla överaskad :-) Och hela tiden pratade JIG fortsatt i telefon... Då började jag fundera på HUR jag skulle berätta the big news till honom??

Eftersom detta var mitt i "adventskalender tiden", det var 17:e december, så kom jag på att jag självklart kunde packa in "gravidtestet" i ett paket och ge det till JIG!! :-)

Sagt och gjort! Medan han satt där och pratade i telefon (det kände som att det samtalet varade i evigheeeeter) så packade jag in testet och satte en röd rosett på paketet!

Gissa om JIG blev överaskad då han öppnade den dagens kalenderpaket! :-) han förstod inte vad det var först? trodde det var en penna?! ;-)

Och vet ni, jag fortsätter min historia med hur allt gick till sen med läkarbesök och allt annat för vi skulle resa till Thailand 1 vecka efter den  här kvällen och jag tänkte att jag "tror det inte förren jag ser det" så vi bokade ultraljud och ja, det finns en del att berätta men jag fortsätter en annan kväll för annars blir det här inlägget FÖR långt.

Men till slut måste jag ändå bara säga att alla min vänner tror fortfarande inte att det är sant att jag har barn, jag? barn? för så overkligt är det för dom och för att vara helt ärlig så är det exakt lika overkligt för mig också många dagar. Jag kan vakna på morgonen och titta på mitt älskade hjärta som är det värdefullaste jag har också kan jag tänka: herregud! är du MITT barn?? också kan jag bli så rörd att jag börjar gråta....!

Barn = mirakel! :-)

Med detta säger jag god natt torsdag, sov gott! vi ses på... fredag! :-)